På vilket organ finns de flesta smaklökarna?

Idén om en "tungkarta" som antyder att specifika områden på tungan ansvarar för olika smaker som sött, surt, salt och bittert har över tid visat sig vara felaktig. Denna uppfattning, som fortfarande förekommer i vissa utbildningsmaterial, härstammar från tidigt 1900-tal. En tysk vetenskapsman vid namn David Hanig noterade först att vissa delar av tungan var mer känsliga för smak än andra. Men hans resultat misstolkades senare av den amerikanske psykologen Edwin Boring, som skapade ett diagram som felaktigt antydde att varje del av tungan var exklusivt ansvarig för en smak.

I verkligheten är smaklökarna utspridda över hela tungan och andra delar av munnen, och de reagerar på olika smaker oavsett deras placering. Detta innebär att vilken smak som helst kan upptäckas av smaklökar var som helst i munnen, inte bara i specifika områden på tungan. Modern forskning har visat att smakuppfattning är en komplex process som involverar flera faktorer, inklusive hjärnans tolkning av signaler från smaklökarna. Denna förståelse har hjälpt till att klargöra att "tungkartans" koncept är en myt, och att smak är en mer integrerad upplevelse än man tidigare trott.