I många delar av Indien är påfågeln fortfarande ett heligt djur och sedan 1963 är den landets nationalfågel. Fågeln finns i närheten av många hinduiska tempel och deras vård räknas till prästernas skyldigheter.

Inom många kulturer har påfågeln associerats med fruktbarhet, speciellt kopplat till regn och solsken. Det senare härstammar från det faktum att påfåglar, i sitt ursprungliga utbredningsområde, häckade under monsunen. Under häckningen är de också mycket mer benägna att låta, varför deras typiska skrik påstås förutspå regn - en uppfattning som fortfarande är levande, runt om i världen.

Inom tidig kristendom kopplades påfågeln till gryning och kristi uppståndelse. Det fanns också föreställningar om att påfågelns kött inte ruttnade, utan kunde bestå hur länge som helst, vilket än mer kopplade djuret till Kristus, odödlighet och uppståndelse. Torkat påfågelkött är oerhört torrt och segt, närmst som läder. Den romersk-kristna kopplingen till påfågeln resulterade i en långlivad tradition. Fram till mitten av 1900-talet var det brukligt att påven, vid viktigare framträdanden flankerades av två stora solfjädrar, så kallade flabellum, gjorda av strutsfjädrar och påfågelfjädrar. Strutsfjädrarna symboliserade i detta sammanhang rättvisa och påfågelfjädrarna Kristi odödlighet och därtill kyrkans allseende närvaro.

Inom yazdanismen beskrivs ärkeängeln Melek Taus som en påfågel.

Mer Info: sv.wikipedia.org