Raku eller Rakuyaki är en keramisk tillverkningsmetod, som har sitt ursprung i Japan. Dit kom enligt traditionen den förste raku-mästaren Chojirō med sin familj från Korea på 1500-talet, för att arbeta som taktegelläggare på shogunens slott. Hans första bevarade utsmyckning i form av ett glacerat lejon, tillverkades 1574 och hans första Rakuskål är daterad till 1579. Fram till denna tid hade hovets och adelns tekeramik bestått av dyrbart importerat porslin, t.ex. kinesiskt Mingporslin. Detta hade retat en av shogunen Oda Nobunagas temästare Sen no Rikyū. Rikju arbetade med planen att vem som helst i samhället skulle kunna njuta av en teceremoni. Han sökte därför efter enkla redskap som alla hade råd att äga. En enkel skål, ett rent tygstycke och bra vatten var allt som skulle behövas - Wabi.

Rakutekniken nådde först Europa under mitten av 1900-talet. Inte minst genom den brittiske keramikern Bernard Leach, som studerat keramik i Japan. Sedan rakutekniken vunnit terräng i Europa, och USA har den emellertid utvecklats. Stora svarta krackeleringar, gälla färger, och ett metallaktigt skimmer räknas i dag som rakuns karaktäristika. Modern raku går typiskt till på så sätt att de i förväg brända keramiska alstren doppas i glasyr och ställs in i en ugn, som värms upp till omkring 900 - 1 000 grader Celsius. Alstren tas ut ur ugnen, medan de fortfarande är rödglödande.

Mer Info: sv.wikipedia.org