Inkvisitionen (latin från ordet Inquisitio, "undersökning"), är ett processrättsligt förfarande då domstolen iakttar ett inkvisitoriskt system.

Vanligen avses främst en romersk-katolsk domstol eller myndighet med uppgift att bedöma och bekämpa irrläror.

I dag används inkvisition som nedsättande benämning för rättegångar utan vederbörlig hänsyn för idag gängse rättsprinciper.

I västerlandet fick inkvisitionen en särskild utformning cirka 1231. Uppkomsten av rörelser som katarerna (albigenserna) och valdenserna fick påven Gregorius IX att upprätta en organisation för att undersöka deras utbredning.

Efter misslyckandet med de olika biskopliga inkvisitionerna under 1100-talet lät Gregorius IX sammanställa ett regelverk för inkvisitionens förfarande. Som inkvisitorer i detta nya system verkade företrädesvis dominikaner: dessa var skolade teologer med vana vid såväl resor som teologiska debatter. Samtidigt var de tiggarmunkar och därmed, ansågs det, mindre benägna att frestas av världsliga belöningar.

En process byggde på en utredning varefter friande eller fällande domen avkunnades högtidligt (autodafé - trons handling), och eventuellt straff verkställdes. Till de vanliga straffen hörde böter, ålagda böner och perioder av botgöring samt kortare fängelsestraff. Dödsstraff verkställdes av den världsliga makten.

Mer Info: sv.wikipedia.org