Vad kallas en gren av mahayanabuddhismen som uppstod i Kina på 500-talet?

Zen är en gren av mahayanabuddhismen som uppstod i Kina på 500-talet och därifrån spred sig till närliggande länder såsom Korea, Japan och Vietnam. Till övriga delar av världen har zen tagit sig framförallt från Japan efter andra världskriget.

"Zen" är det japanska uttalet av kinesiskans "chán" (ch'anna) som ljudmässigt kom att översätta sanskritordet "dhyana", (ungefär "meditation"). Att hela denna gren tog namnet "zen", trots att meditation hela tiden varit den historiske buddhas, Siddharta Gautamas centrala verktyg, beror på att teori och övning inom Mahayanabuddhismen kom att utvecklas så pass att själva ursprunget med den självklara personliga övningen i enkel meditation åtminstone delvis kom i skymundan. "Zen" har många grenar och ingen fullständig gemensam teori och övning finns. Den gemensamma nämnaren är den personliga erfarenheten, det långsamma avvänjandet av präglade, förutfattade meningar och det enträgna arbetet med att ta emot ögonblicket som det är. Zen lär att människan är fri och samtidigt begränsas av de handlingar som väljs att utföras och att dessa handlingar förstärker de mönster individen redan är fångad i. Detta kallas i buddhismen för karma.