Vilken enhet användes för att förstärka elektriska signaler före transistorns uppfinning?

Ett elektronrör är en elektronisk komponent, som i mitten av 1900-talet i stor utsträckning ersattes av transistorer och andra halvledarkomponenter. Fortfarande finns tillämpningar där elektronrör används i konkurrens med halvledarkomponenter, till exempel inom ljudtekniken. För vissa tillämpningar har elektronrören inga ersättningar, till exempel röntgenröret för att alstra röntgenstrålning, fotomultiplikatorn som högkänslig ljusdetektor, bildförstärkaren som används för kikare vid dåliga ljusförhållanden och magnetronen för att generera mikrovågor med hög effekt i mikrovågsugnar och radaranläggningar. Elektronröret består av en lufttom behållare i vilken ett system av elektroder placerats. Ett elektronrör fungerar genom att fria elektroner omger katoden på grund av termisk emission från den upphettade katoden och dras till anoden om denna är positiv i förhållande till katoden. Elektronerna kan inte vandra från anoden till katoden, vilket innebär att röret fungerar som en diod, det vill säga som en likriktare. Med ett galler placerat mellan katod och anod är röret en triod. Spänningen mellan katoden och anoden kan styras av spänningen på gallret, vilket gör att trioden kan fungera som en förstärkare.