Bivråken beskrevs formellt 1758 av den svenske naturforskaren Carl von Linné i den tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han placerade den tillsammans med falkar och örnar i släktet Falco och gav den det vetenskapliga namnet Falco apivorus.

Bivråken är en större rovfågel med en längd på 52–60 centimeter och ett vingspann på 135–150 centimeter, vilket gör den större och mer långvingad än den vanliga ormvråken. Den har ett längre och smalare huvud och svävar med platta vingar. Stjärten är längre och har färre band än ormvråkens, oftast med två smala mörka band och ett brett mörkt subterminalt band. Hanen och honan kan skiljas åt på fjäderdräkten, vilket är ovanligt för stora rovfåglar. Hanen har ett blågrått huvud medan honans huvud är brunt. Honan är något större och mörkare än hanen.

Bivråkens flygstil är ganska karakteristisk; vingarna hålls raka med vingtipparna horisontella eller ibland något nedåtriktade. Huvudet sticker framåt med en lätt böjning nedåt och ibland kan en mycket kantig bröstkorg ses, liknande en sparvhök. Detta är mest uttalat när fågeln ses i direkt flykt med smal stjärt. Lätet är ett klart peee-lu.

Mer Info: en.wikipedia.org