Den heliocentriska världsbilden är en beskrivning av solsystemet, där solen (på grekiska helios) ligger i centrum med alla planeterna rörande sig i banor runt om. En sådan heliocentrism är dock en tämligen modern företeelse, som inom astronomin tidigare skymtat fram då och då utan att vinna allmänt gillande, innan den fick sitt genomslag på 1500-talet och 1600-talet.

Tidiga förespråkare i kronologisk ordning för en sådan världsbild var Yajnavalkya från Mithila, Herakleides från Pontos, Aristarchos från Samos, Martianus Capella, Aryabhata, Bhaskara, Nicolaus Copernicus, Giordano Bruno och Galileo Galilei. Dessa omfattar ett tidsspann på runt 2000 år och det har inte varit någon fortlöpande process. I västerlandet började det röra på sig när försokratikern Filolaos väckte tanken på en centraleld. Nästa steg mot Aristarchos’ hypotes gick via Herakleides' grepp att låta Merkurius och Venus kretsa kring solen. Aristarchos blev antagligen den förste som beskrev en heliocentrisk världsbild.

Mer Info: sv.wikipedia.org