Manteln finns i jordens inre och i andra stenplaneter, mellan kärnan och jordskorpan. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter (magma) som vid vulkanutbrott kan tränga upp som lava.

Manteln består av järn- och magnesiumrika silikatbergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre. Manteln utgör cirka 80 procent av jordens volym.

Jordmantelns övre del och jordskorpan tillhör litosfären. Gränsen mellan jordskorpan och manteln bildas av Mohorovičić-diskontinuiteten.

I astenosfären är temperaturen så hög att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser (s.k. konvektionsströmmar), och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flyta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När sedan spänningen i manteln inte kan hållas längre utlöses en jordbävning.

Under den plastiska astenosfären ligger mesosfären. Temperaturen är högre men trycket är likaså högre. Därför är den inre manteln inte mjuk. Mesosfären är direkt över kärnan, och med hjälp av konvektionsströmmar lämnas värme till mantelns övre del.

Mer Info: sv.wikipedia.org