Stellers sjöko är ett utdött stort vattenlevande, växtätande däggdjur. Den var den största arten inom ordningen sirendjur, som omfattar dess närmsta levande släktingar dugongen och manaterna. Stellers sjöko blev uppemot nio meter lång, vilket gör den till ett av de största däggdjuren utöver valarna, som har förekommit under holocen. Även om arten en gång varit vanlig i kustområden över stora delar av norra Stilla havet, så var den 1741, när den första europén beskrev arten, nämligen naturvetaren Georg Wilhelm Steller som seglade med en expedition ledd av upptäcktsresande Vitus Bering, begränsad till en liten, utbredningsmässigt isolerad population i Berings hav runt de obebodda Kommendörsöarna öster om Kamtjatkahalvön. 1768, bara 27 år efter européernas upptäckt var det långsamma och lättfångade djuret utrotat på grund av jakt.

Efter Stellers upptäckt utrotades arten snabbt av sjömän, säljägare, och pälshandlare som följde Berings rutt förbi öarna utmed Alaska, vilka jagade för både kött och hud. Skinnet användes bland annat för att göra båtar. Den jagades också för sitt värdefulla underhudsfett, som inte bara användes som livsmedel, utan även som lampolja eftersom den inte avgav någon rök eller lukt och hade lång hållbarhet i varmt väder.

1768, 27 år efter att den hade upptäckts av européer, var stellers sjöko utrotad.

Muntlig berättartradition på ön Attu i Alaska gör gällande att arten fortfarande jagades där efter att den utrotades vid Kommendörsöarna.

Mer Info: sv.wikipedia.org