Vilket av nedanstående används inte inom fäktning?

Fäktsport eller bara fäktning är en västerländsk olympisk kampsport indelad i tre grenar: sabel, florett och värja. Den moderna fäktningen har sina rötter i äldre tiderns fäktning, främst civil duellfäktning. Floretten uppfanns i mitten på 1600-talet som ett träningsvapen för värjan. Det är ett mycket lätt och smidigt stötvapen med fyrkantig klinga. Floretten är ett konventionellt stötvapen vilket innebär att det är underkastat vissa stridsregler. Den primära regeln är att ett angrepp måste pareras innan man har rätt till svarsstöt, vilken motståndaren i sin tur måste parera och så vidare. Sabeln är ett hugg- och stötvapen med plattare klinga än värjan. Man får hugga med hela klingans framsida men endast med 1/3 av dess baksida. Sabeln är ett mycket lätt och smäckert vapen som har väldigt lite gemensamt med medeltidens tunga dräktsablar eller den sabel som svenska poliser bar. Reglerna för sabelfäktningens poängsättning vid dubbelträff är detsamma som för florett. Sabelfäktare bär en elväst utanpå fäktjackan som täcker träffområdet. Då masken även är träffområde, förbinds masken med en elsladd till elvästen. Värjan är ett stötvapen och det tyngsta vapnet. Värjfäktning sker enligt duellens princip, det gäller att träffa först. Värjklingan är trekantig och lite styvare än den på floretten och sabeln. Värjans parerskål (kokill) är ojämn med ett bredare parti mot utsidan av kroppen. Den är också större eftersom värjans primära målyta är hand och arm.